
Hur står det till världens bästa Sofia?
– Det står väldigt bra till. Jag har mycket som jag är glad för och saker som jag ser fram emot. Jobbet rullar på. Skolan går bra för barnen. Jag har inte mycket att klaga över!
Sedan några veckor tillbaka bor du och din familj på ny adress. Blev det en långväga flytt?
– Nej, bara några hundra meter bort. Vi ägnade flera år på att hitta en lägenhet som skulle kännas perfekt för oss. Tänk att den fanns så pass nära…
Hur känns det att passera det gamla huset?
– Mer naturligt än jag trodde! Våra tidigare grannar är väldigt goda vänner, vi har känt varandra i närmare tio år. Därför har vi all anledning att gå in i gamla porten då och då. Det kanske hjälper.
Vad uppskattar du mest när det gäller det nya hemmet?
– Att vi ser vattnet hemifrån, från vardagsrummet, och att vi trots flytten kan ha kvar tryggheten för våra barn. Vi handlar i samma matbutik, barnen går kvar i samma skola och vi snurrar runt och letar samma parkeringsplats…
Vem är husligast, Johan eller du?
– Definitivt jag!
Visst är Johan familjens sopgubbe?
– Nej, vi delar väldigt lika på det. Möjligtvis kan det vara så att han bär ut några fler soppåsar än vad jag och barnen gör, (skratt).
Hur länge har Johan och du kilat stadigt?
– I 13 år.
Vad talar för att det kan bli 13 år till?
– Många saker! Framför allt finns det inga tecken på att vi inte vill vara med varandra. Hittills har vi haft det så himla bra. Det är dumt att bryta en god vana, (skratt). Helt ärligt känner både Johan och jag att det handlar om att fortsätta att välja varandra – varje dag och år efter år. Så länge det känns bra idag så tänker vi inte så mycket 13 år framåt. Det är hela tiden ”idag” som räknas. Sedan vet du ju hur det är med tid. Vips har det gått 13 år – eller 30 år. Jag hoppas att vi fortsätter välja varandra!
Hur gick det till när Amors pilar kom flygande?
– De flög inte, de kom neddimpande i en kaffeautomat på plan två i TV4-huset där vi sågs första gången. Johan dricker inte jättemycket kaffe, så uppenbarligen var jag mer lockande än kaffet…
Vad gjorde ni på första dejten?
– Han bjöd med mig ut till Solvalla för att titta på trav som jag visste noll och inget om. Någon snappade upp att vi var på travbanan ihop. Det dröjde inte länge förrän skvallerpressen fick nys om saken vilket kändes jobbigt då när allt var så nytt.
På vilka sätt är du en pingla utöver det vanliga – i Johans ögon?
– Jag sätter alltid barnen och honom framför mig själv. Samtidigt försöker jag att inte glömma bort mig själv. Man måste ju också se till att man själv mår bra, men omsorgen runt familjen är viktig både i hans och mina ögon. Utöver det får Johan, ganska obehindrat, tid för trav, hockey och allt han älskar – utan att jag klagar, (skratt) TV:n är alltid på här hemma om man säger så…
Vad är ditt starka kort som programledare?
– Som journalist är jag bra på att lyssna och låta intervjuerna ta sin egen väg utifrån svaren jag får. När jag sätter mig, i en intervju, så är det inte förutbestämt vilket håll samtalet ska ta. Jag försöker verkligen lyssna på det som intervjupersonen säger, oavsett om det är en trisskrapare eller statsminister som jag har framför mig. Båda är lika viktiga. Jag hoppas att det märks!
Vad är störst skillnad på dig som yrkesperson och privatperson?
– I mitt yrke, som programledare, har man fina kläder. Vi har stylister som hjälper oss med hår och smink och allt möjligt. Här hemma gillar jag att fixa och dona och baka – med knut i håret. Jag älskar att drälla omkring i min halvnötta pyjamas. Som person är jag nog likadan, hemma och på jobbet.
Har du alltid varit storstadsbo?
– Verkligen inte. Jag är uppvuxen i pyttelilla Söderköping. Är absolut ingen storstadsmänniska i själen men känner mig ändå hemma i Stockholm. Kungsholmen är inte särskilt stort. Det hjälper att se min relativt ”nya” stad genom mina barns ögon. De har samma känsla för sin favoritleksaksaffär, närmaste park, bästa kompisar, som jag har för uppväxten i Söderköping.
Visst var du klassens ljushuvud?
– Nej, men jag var rätt ambitiös och intresserad och jag hade bra betyg. Däremot fanns det andra i klassen som var betydligt smartare!
Det här är Sofia Geite
Ålder: 43.
Till stjärntecknet är jag: Fisk eller vattuman. Jag är mitt i skarven. Om jag skulle läsa ett horoskop så ”tror” jag på det som låter bäst, (skratt).
Min familj består av: Maken Johan Edlund, 54. Barnen Elsa, 12, Ester, 8. Bonussonen Jack, 20. Hamstern Junior.
Så bor jag: Fyrarummare på Kungsholmen i Stockholm.
Det värdesätter jag högst hos mig själv: Min ärlighet. Jag är sämst på att ljuga. Jag tycker att det är viktigt att vara ärlig och snäll.
Det besväras jag mest av hos mig själv: Jag tror att jag ska hinna enormt mycket på kort tid. Faktum är att jag oftast går i mål. Därför lär jag mig aldrig att beteendet i sig är dumt. Ibland vore det på sin plats att dra ned på ambitionsnivån.
Den doften förflyttar mig till min barndom: Barnen luktsuddgummin. Det tar mig direkt tillbaka till skolåren på Ramunderskolan i Söderköping.
Det ljudet stör jag mig på: Hög bakgrundsmusik i nyhetsinslag. Det kan ha med åldern att göra, (skratt).
På sikt vill jag mer än gärna: Hitta ett sommarställe i mina hemtrakter. I Östergötland känner jag mig hemma. Där har jag mina rötter och en stor del av min stora familj.
Vad ville du bli i yngre dagar?
– Polis eller barnmorska. Jag bestämde mig rätt tidigt för att jag skulle bli något av det. Jag sökte till polisskolan och kom till sista uttagningen. Då hade jag precis fyllt 20, så de ville ”sätta mig på tillväxt några år” för att se om jag verkligen ville söka igen. Någonstans där tänkte jag om och valet föll på journalistutbildningen.
Vem drömmer du förbluffande ofta om?
– Min pappa. Göran, som han hette, har varit död i snart tre år. När jag vaknar från en dröm, där han varit med, så är jag alltid extra glad. Nu har vi inte träffats på nästan tre år och jag vet att saknaden och glappet kommer bli ännu större, även om sorgen blir lättare att leva med. Pappa förekommer ganska ofta i mina drömmar. Jag är glad för det.
Slutligen Sofia, vilken är den bästa stunden på din dag?
– När jag är ledig så går jag ändå upp tidigt på morgonen. Ingen annan i familjen har vaknat. Jag sätter på en kopp kaffe, drar igång TV:n och känner att jag har hela dagen framför mig. Då mår jag makalöst bra!