Idén om den gapiga, kaxiga vinnaren är förlegad. Snällisar vinner loppet, och förmodligen med mindre energiförlust.
Sveriges skiddrottning bryr sig inte om de andra. Hon kan tänka bort konkurrenterna, ett stavtag i taget.
Eller som hon själv säger, som gjort för ett korsstygnsbroderi eller en tatuering:
Hon tar de stavtag hon vill ta.
Jag njutryser av inställningen. Fattar varför traven med guldmedaljer växer. Den som inte sneglar på andra är fri att bara köra på. Det här sommarpratet är ett mentalt träningspass som funkar.
Sundlings turer kring sjukdomar, skador och rehabiliteringar däremot, lika kul som att lyssna på en äldre släktings tandläkarbesök.
Det är blänket av skidor i snö, andakten när sekulariserade Sverige firar skidhögmässa tillsammans, som jag vill åt. När hon berättar om stavtagen mot stafettguldet gråter jag av vår gemensamma triumf.
Tack för det, queen Jonna.
