Foto: Kanal 5/Max

I senaste avsnittet av Kompani Svan fick vi se något alldeles speciellt. Ögonblick som blir svåra att glömma bort, och som väcker starka känslor.

Detta är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna.

Det finns vissa tv-ögonblick som går rakt in i hjärtat. Tyvärr är de inte särskilt många, men i senaste avsnittet av Kompani Svan fick vi uppleva ett sådant. Där såg vi deltagare som stod på bristningsgränsen, men som trots det visade mod som borde inspirera oss alla.

Det handlade om kyla, rädsla, vatten, panik. Liam “Liamoo” Cacatian Thomassen har berättat att han knappt kan simma. Julia Wiberg får panik bara av att tänka på att doppa huvudet under vattnet. Två förutsättningar som knappast lovade framgång inför avsnittets hinderbana och uthoppsprov. Men varken Liam eller Julia tog det som en tv-lek. De gick in i utmaningarna med största allvar och gjorde allt för att övervinna sin rädsla.

Med panik i ögonen, en kropp som säger nej och ett hjärta som bultar stenhårt, kastade de sig ändå ut. De pressade sig igenom det mentalt svåraste och bevisade gång på gång att det går, om man bara vill tillräckligt mycket. Att trotsa rädslan och ställa sig på en höjd för att sedan hoppa ner i mörkt, okänt vatten är inte bara imponerande. Det är inte bara tv-underhållning. Det är något som verkligen berör.

Och det är just detta som gör Kompani Svan till något alldeles speciellt. Det är på riktigt. Äkta känslor, äkta utveckling. Vi får följa människor när de kliver över sina egna gränser, och det är faktiskt ett privilegium att få se.

I de sekunder när någon som är livrädd ändå tar kontroll över situationen, händer något större än ett tv-inslag. Det blir ett bevis på hur beslutsamhet och mod kan hjälpa oss växa. Det får mig att fundera över mina egna mål, rädslor och utveckling. Till och med Gunde Svan fick svårt att hålla tillbaka känslorna när Julia klarade sitt prov. Tårarna kom, rösten sprack. Och jag förstår honom. Hur ska man annars reagera när man får se någon vinna över sin egen rädsla? Det visar dessutom hur mycket han bryr sig, och betyder såklart att han verkligen vill se alla lyckas.

Kompani Svan är därför så mycket mer än underhållning. Det är en påminnelse om att vi människor ofta är modigare än vi tror. Att det alltid finns utrymme att växa, och att vi, om vi stöttar varandra, kan ta oss längre än vi någonsin anat.

Kanske är det just därför programmet blir så berörande. Inte för de fysiska prövningarna i sig, utan för att vi alla kan spegla oss i kampen. Alla har vi våra vatten att hoppa ner i. Så ja, Gunde. Jag gråter med dig.

Vad tyckte ni om kvällens avsnitt? Lämna gärna en kommentar på vår Facebooksida!