För två veckor sedan började Mys klasskompisar nian. 

My födde barn. 

– Jag kan inte tänka mig att hon inte skulle finnas, säger hon.

Det är trött stämning hemma i Sandviken. Lilla Nicole har hållit i gång större delen av natten. My Nyström, 15, sitter och ammar sin dotter medan Mys mamma Lotta Nyström, 52, meddelar att blöjan är nybytt.

– Det är typ exakt som jag trodde det skulle vara att ha en bebis, hittills. Men man måste nog komma in i det lite mer, säger My, som blev mamma för bara två veckor sedan.

Kom inte som en chock

För ett år sedan drömde My mest om att få en EPA. Men när plusset dök upp på graviditetstestet blev hon inte förvånad.

– Jag hade känt det på mig länge, men vågade inte köpa ett test. Tänk om någon såg mig eller det syntes på kvittot, säger My, som tidigare berättat om graviditeten för Gefle Dagblad.

Efter en utlandssemester, när det blev tydligt att något faktiskt växte i magen, gick My till barnmorskan och fick det bekräftat.

Då hade hon redan funderat över vad hon skulle göra. 

– Först tänkte jag abort, för jag tänkte, hur ska jag kunna ta hand om mitt barn? Men sen insåg jag att jag skulle ångra mig i fall jag gjorde abort. Då bestämde jag mig för att jag inte skulle göra det, men kanske adoptera bort bebisen när den fötts, eller behålla. 

My berättar att hennes pojkvän alltid varit stöttande. 

– När jag sa att jag ville behålla bebisen sa han att han alltid skulle stötta mig och henne.

Det tog ett dygn från plusset innan My berättade för familjen, som blev chockade. 

– Det kändes svårt. Men det löste sig till sist, men de vart ju väldigt sura om man säger så, säger My. 

– Mina nära vänner har bara varit stöttande. Andra har sagt att jag förlorar min ungdom.

”Kommer alltid sätta My först”

Lotta minns: 

 – Vi pratade om abort. Men så lyssnade jag på My och märkte att hon verkligen tänkt mycket och länge på det här. Då fick jag tänka ”okej, nu är vi här.”

Det har varit svårt för några runtomkring att acceptera Mys beslut och Lotta upplever att relationer förändrats. 

– Jag har förlorat människor i mitt liv för att jag har valt att stötta My i hennes beslut. Men det är det värt. Jag kommer alltid sätta My först, säger Lotta. 

Under graviditeten mådde My mer illa än hon förväntat sig, på grund av sin ålder gick hon på många läkarbesök för att kontrollera så bebisen inte växte för mycket då Mys bäcken inte är färdigutvecklat, familjen utreddes av socialtjänsten och de åkte till Ullared och köpte bebissaker.

Den 22 augusti föddes Nicole – efter nio timmars förlossningsarbete på sjukhuset höll My sin dotter i famnen.

– Det kändes bara jätteskönt. Jag var bara glad. Det kändes verkligen som att det var rätt val för mig. Hon ska vara med mig.

Ska gå ut nian

Om några dagar börjar My skolan igen – bara två veckor efter förlossningen. Hon kommer delta via en robot som är med på lektionerna.

– En stor motivation jag har just nu är att jag inte ska behöva ta studenten med dem som är ett år yngre. Så jag vill verkligen gå ut nian detta år. 

Framtidsplanerna är inte helt klara, men My funderar på att bli yrkeschaufför eller bonde. Helst vill hon flytta ut på landet eller till Kalmar.

Lotta jobbar inte just nu och kan hjälpa till med Nicole när skolan kräver tid. Och att hjälpa till med Nicole är hon snabb med oavsett. 

– My är ju fortfarande mitt lilla barn. Men jag ser Nicole som livets efterrätt. Hon är underbar. 

My flikar in: 

– Men jag vill vara tydlig med att det är fortfarande mitt barn, så folk inte ställer upp alldeles för mycket.

Trots att det inte riktigt var planen att bli så ung mamma som hon blev, tror My att det kan ha sina fördelar att vara en ung mamma – och ser fram emot att växa tillsammans med sin dotter. 

– Jag tänker mig att man får ett väldigt nära band när man är närmare i ålder. Att jag kommer förstå henne på ett annat sätt under hennes uppväxt, för det var inte längesen jag också var där. Men så klart kommer det finnas både positiva och negativa delar med att vara så ung mamma som jag.